Glädje och sorg

Ferdinand och Giggs lyfter pokalen och skriker ut sin glädje. På innerplan går Chelseas lagkapten John Terry, han gråter, 10 minuter tidigare hade han chansen att avgöra från 11 meter, ibland är fotbollen grym
Förspel kan vara ointressant och ses som en transportsträcka fram till själva finalen. Igår på Luzjnikistadion var förspelet till själva avgörandet precis så fantastiskt som ett förspel ska vara. Det var verkligen blod svett och tårar och det började med blod. Efter 20 minuter blev Scholes och makelele liggandes efter en duell. Blodet forsade från Scholes brutna näsa, 5 minuter senare efter läkarbehandling och en briljant vrickning fram till Wes Brown var det 1-0. United dominerade första halvlek och Tevez hade två lägen som var hyperfarliga, men istället för 2-0 så tryckte Lampard in kviteringen strax innan paus.

Grants mannar samlade krafter i halvtid och i andra halvlek presterade dem ett mycket bra spel. United var rejält tillbakatryckta men ledningsmålet kom inte närmre än ett stolpskott från Drogba. Förlängningen som följde förblev även den mållös men definitivt inte händelselös. Ribbskott från Lampard, räddning på mållinjen utav Terry, rött kort till Drogba...ja den innehöll allt förutom den där lilla detaljen som är själva nyckeln inom fotboll nämligen mål.

Lotteri eller skicklighet, dumheter eller ej nu skulle matchen avgöras på straffar. Det återstod en straff utav de ordinarie 5 omgångarna. Ronaldo hade bränt sin och ställningen var 5-5. Mr Chelsea himself stegar fram mot straffpunkten. Allas ögon riktades nu mot John Terry. Han hade varit fenomenal matchen igenom och nu skulle han punktera tillställningen......
Vänsterfoten gled iväg under honom samtidigt som pokalen gled honom och hela Chelsea ur händerna. Marginalerna är ibland så otäckt små, kontrasterna mellan glädje och sorg är ibland så otäckt stora. Chelsea föll men dem gjorde det med med fanan högt, alla utom Drogba. Mina tanakar om Drogba har aldrig varit speciellt höga, men efter att han blev utvisad och sedan inte ens deltog i prisceremonin sjönk han långt ner i mina ögon, man vinner som ett lag men man måste också komma ihåg att man förlorar som ett lag. Tror knappast han hade avstått prisceremonin om slutat hade blivit ett annat.

Det finns många bilder att ta med sig från en sån här match. Jag kommer minnas Schoels spelandes med bollen vid fötterna och en bomullstuss i handen, jag kommer minnas Lampard och Hargreaves hjälpas åt att stretch bort krampen under förlängningen, jag kommer minnas Ronaldo liggandes med ansiktet i gräset och glädjetårar utmed kinderna men jag kommer framförallt minnas Terry som bara grät och grät och grät....fotbollen kan vara grym John jävligt grym.